(O)tillräklig.

Jag försöker finnas där; för alla som behöver tala, om sorg, glädje, excitement, allt. Jag har alltid varit den som funnits där för folk, och oberoende vad som händer, så kommer jag alltid göra det.

En sak jag märkt dock är att mitt tålamod blivit mindre, jag har inte kraften eller orken kvar att ”dra” ur folk vad som tynger dem; vad de vill tala och behöver tala om. Samtidigt som det känns lättande att inte behöva lirka med personer som du ifrågasätter att i fall de ens vill tala med dig så känns det ändå så fel att inte finnas där som tidigare. Jag vet helt enkelt inte var jag står mer. Som stöd. Som grund. Som person.

Jag har känt mig-själv i flera år, det är länge sen jag ens nära på tvivlade på vem jag är eller vad jag står för. Mina grundvalar är rätt svåra att rubba… På nåt sätt tog jag det till min uppgift att ”bygga upp” folk efter att jag hittade mig-själv, jag visste att du behöver en fast grund att stå på för att kunna bygga upp igen, och var inte sen att erbjuda det.

– – –

På en människa är det lätt att se när den är sårad; man ser det på dens kroppshållning, dens ögon, dens sätt att föra sig bland människor… Trots att den skrattar och ler. Allt det här ser jag, dag ut och dag in på personer jag bryr mig om, men på nåt sätt slipper jag inte tillräkligt nära.

Have I lost the touch, or are people just stronger than I believe?

 

Cheers!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: