there’s no save-button in life, you can’t re-spawn

Jag tror att en av orsakerna varför alla i min familj besitter en ”fuck it”-mentalitet till allt vi gör och vad vi visar oss utåt att vara är faktumet att vi är medvetna om att allt tar slut vid något tillfälle. Du besitter inte oändligt med tid här, du måste leva ett liv du är nöjd med, för det är det enda som du har.

Varning! En helt otroligt lång post.

– – –

Min mor fick diabetes när jag var mycket ung, där kring 5, och mitt första sjukhus-minne är från den tiden. Jag kommer ihåg den otroliga skräcken när hon togs in. Är det här slutet, är det sista gången jag ser henne nu? Dör hon? Hur ska jag ta hand om min lillebror, mitt allt, viktigaste personen i mitt liv? Min mor var otroligt svag vid det tillfället, sku det ha väntats lite längre sku hon inte finnas kvar mera. Det försatte mig i en otrolig förtvivlan. Min starkaste grund rubbades. När hon senare kom hem var hon fortfarande svag, hade inte direkt kontroll på sina insulindoser och fick otroliga blodsockerfall ofta. Jag tassade på tå och löd varje gång hon skrek i halv panik att hon behövde något för att höja sockret. Jag fick panik, tänk om jag inte är tillräkligt snabb, tänk om det är sista gången då, tänk om hon dör för att jag inte löd. Efter en tid så gick det på automation, forfarande hon säger till springer jag.

Senare fick hon astma, problem med sköldkörteln. Vid ett tillfälle ringde hon gråtandes för att förvarna mig. De hade hittat fläckar i hennes lungor, man trodde det var lungcancer.

Turligt nog var det inte det. Men kort efter det frös hennes axel. Detta ledde till ett otroligt fall i hennes vikt, hon såg ut som ett skelett. Hon var som en fjäder och fick blåmärken på höften var arbetsbyxorna skavde. Jag klarade av att bära henne.

Hon är otrolig, hon klarar sig genom allt.

Visst, efter allt det här så har jag fortfarande en lite skräck för sjukhus. Men om hon kom genom det, varför sku jag inte komma igenom sådana petitesser?

– – –

Min far har genom hela min barndom plågats av sina leder. Det finns flere gånger som han kämpat sig upp från stolar, sjunkit ihop, och rest sig upp igen. Han har den mentalitet, det som inte dödar dig och gör det bara liiite jävligare, men fan ta dig om du ger dig.

Under tiden som min mor kämpade med att lära sig sitt insulin och anpassa sig till ett nytt liv så var han något otroligt orolig. Inte nog med att det fanns en chans att han sku förlora sin livspartner utan han sku också bli ensam med två småbarn. Han satt upp den fasad som jag alltid kommer ha som bild av min far. Han var en av de starkaste människor jag någonsin haft äran att känna.

– – –

Under hela den här tiden var jag och förberedde mig för att nångondera sku dö. Jag löd, fixade allt, såg till att min bror växte upp till att klara av smällen. Jag fick ett helt annat förhållande med mina föräldrar jämfört med barnen i min ålder, de blev mina vänner och jämnlika. Vid åldern av 7 bar jag redan en stor del av hushållet på mina axlar. Bara för att jag visste att det sku vara en lättnad för dem.

Visst, jag kunde ha rebellerat och kämpa mot dem. Men vad sku pointen med det varit, folk som håller på att dö och ett hushåll håller på att falla samman? Don’t think so.

Nu menar jag inte att jag inte är rädd för den dagen då mina närmsta, vänner och familj, dör ifrån mig, men fram till det så försöker jag ta tillvara den tid jag har tillsammans med dem. Det är de värda.

– – –

Pointen mer eller mindre med det här är det här: Livet är kort. Vem som hällst kan dö, när som hällst. Det kan vara du, det kan vara vem som hällst. Men det är det finaste du någonsin haft.

Det kommer komma massvis med bakslag, livet blir garanterat inte vad du förväntat dig. Och om det blir det, good for you! Men när du står där på bottnet av ditt hål så kan du visst gräva dig längre mer, jorden under dig tar inte slut förän du ger upp, eller så kan du gräva en grop och klättra upp med hjälp av högen som bildas. Valet är ditt. Är du beredd att ge upp alla de minnen du har eller är du villig att kämpa? Livet går vidare utan dig.

Ta vara på det du har, det kan försvinna in the blink of an eye.

 

Cheers!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: