Archive for the Life in general Category

”Metal isn’t just music to us, it is our love.”

Posted in Life in general on 4 maj, 2013 by Saranna

De senaste dagarna har samma saker spelats om och om i högtalarna, den 2 maj gick nämligen världen miste om en gitarrist utan dess like. Den 2 maj gick  Jeff Hanneman, Slayer’s gitarist, bort.

– – –

Jag och Slayer har ett on-off förhållande, vissa tider så spelas det inget annat än de sjungande riffen, ibland kommer det tidpunkter var de inte ens funnits i bakhuvudet på mig. Trots detta har de funnits med mig länge och har en stor plats i mitt musikaliska tycke. De har alltid luggit mig nära hjärtat.

Jag finner faktumet av att en person du aldrig träffat, men att denne ändå kunnat påverka ditt liv till en så stor grad som musiker gör, otroligt facinerande. Det är som om musiken bär dig när alla andra givit upp. Det är musiken, och de personerna som står bakom den, som står upp för dig genom vått och tort, de ger inte upp dig.

– – –

För en musiker som gett många mycket: Metal isn’t music, it’s a lifestyle. R.I.P Jeff, you’ll never be forgotten.

Slayer – Black Magic

Annonser

Be there

Posted in Life in general, Reason to change on 10 mars, 2013 by Saranna

Advice To Moms Who Have Queer Daughters, läsbart och tänkvärt på faktumet av hur folk kan komma att reagera mot att man kanske inte har den sexualitet som ”alla andra” och inte passar in i det liv som var utfunderat för en. Nyttig info för inte bara närastående så som familj, utan även vänner kan ha nytta av det.

– – –

Mitt skrivande löper igen på 100%… Tankarna på inlägg, fraser och uppbyggnader kommer och går, men kommer aldrig ner i den form jag vill. Jag återkommer. Sen. Någongång.

Tills dess,

Cheers!

Ett inlägg om allt och ingenting

Posted in Creativity, Life in general, Slisk on 26 februari, 2013 by Saranna

Kan, och tänker inte, skriva ut helt exakt vad jag tänker… men här kommer i alla fall en liten uppsättning av ord och meningar som fastnat i huvudet under den senste tiden, både av eget material och sådant jag stött på…

– – –

Mina tankar

I no longer know what my heart does when I see you… When I see you in person, you wonderful smile, it just skips a beat. But when I see you, revealing your soul with all your hurt and joy, it feels like someone hits the air out of me. It hurts, but I’m forced to smile, ‘cause you’re such a wonder, a beautiful creature in a beautiful time in a beautiful world.

I wish you could talk to me more freely, reveal in person what’s going on in that head of yours, ‘cause I see your pain, but I can’t break a wall you won’t let me close to. Don’t let all of this, us, come in your way, talk freely and set yourself free.

It might never become anything out of this, this might all just be a mistake, there might never be an ‘us’. But know, now and from here on ‘til the end of time: I will stand by your side when you need it. Always.

– – –

Andras tankar som känns som mina tankar

I fell for your thoughts, the way you said my name, how you make me speechless.

I ache to be inside your mind, hear the whisper of every thought, get lost in your deepest desires.

I want you lying down next to me, caressing the soft curves of my face, running your fingers down my back.

I fell for you. I ache for you. I love you.

Author: Anon.

 

//Cheers!

Make it cosmic

Posted in Creativity, Life in general on 7 februari, 2013 by Saranna

I brist på material att lägga upp här/inspiration så vill jag dela med mig av ett uttag av en av de nutida dikter som jag personligen fäst mig mycket vid. Orsaken misstänker jag vara att den för min part känns mycket äkta.

A Poem: Kiss, kiss, bang, bang.

[…]

Say a fucking prayer and then say one more for her.

Let tongues guide secrets and stories of before this instance into bloodstream, into bowels, into pulsing brain waves.

It is the only way for some things to be shared.

There are goddesses who must be kissed between the loops of Orion’s belt,

entangle Cassiopeia and make it Cosmic.

Create intergalactic group make out session that leads into milky way lovemaking,

with my milk leading the way for fusion of constellations followed by rapture.

Kiss a Goddess once and you will always know what God tastes like,

be a kiss ninja.

Kisses are for girls, women, muses, goddesses, warriors, witches, spinsters, alchemists, semi drunken sages

and all those who believe that exactly where you are is where you’ve always needed to be.

Kissing is for poets, dreamers, motorcycle rebels, day laborers, night crawlers, early birds, and bridge walkers…

A kiss is always just a kiss,

until it is both sunrise and sunset.

Know the difference.

Sidan jag tagit den från heter Autostraddle. De bestriver sig som följande ”…is an intelligent, hilarious & provocative voice and a progressively feminist online community for a new generation of kickass lesbian, bisexual & otherwise inclined ladies (and their friends) …”.  Check it out! Ger mycket info om många saker som man kanske inte känner sig direkt bekväm med att fråga vem som hellst, ett fint bevis på hur folk håller ihop helt enkelt.

//Cheers!

there’s no save-button in life, you can’t re-spawn

Posted in Life in general on 20 januari, 2013 by Saranna

Jag tror att en av orsakerna varför alla i min familj besitter en ”fuck it”-mentalitet till allt vi gör och vad vi visar oss utåt att vara är faktumet att vi är medvetna om att allt tar slut vid något tillfälle. Du besitter inte oändligt med tid här, du måste leva ett liv du är nöjd med, för det är det enda som du har.

Varning! En helt otroligt lång post.

– – –

Min mor fick diabetes när jag var mycket ung, där kring 5, och mitt första sjukhus-minne är från den tiden. Jag kommer ihåg den otroliga skräcken när hon togs in. Är det här slutet, är det sista gången jag ser henne nu? Dör hon? Hur ska jag ta hand om min lillebror, mitt allt, viktigaste personen i mitt liv? Min mor var otroligt svag vid det tillfället, sku det ha väntats lite längre sku hon inte finnas kvar mera. Det försatte mig i en otrolig förtvivlan. Min starkaste grund rubbades. När hon senare kom hem var hon fortfarande svag, hade inte direkt kontroll på sina insulindoser och fick otroliga blodsockerfall ofta. Jag tassade på tå och löd varje gång hon skrek i halv panik att hon behövde något för att höja sockret. Jag fick panik, tänk om jag inte är tillräkligt snabb, tänk om det är sista gången då, tänk om hon dör för att jag inte löd. Efter en tid så gick det på automation, forfarande hon säger till springer jag.

Senare fick hon astma, problem med sköldkörteln. Vid ett tillfälle ringde hon gråtandes för att förvarna mig. De hade hittat fläckar i hennes lungor, man trodde det var lungcancer.

Turligt nog var det inte det. Men kort efter det frös hennes axel. Detta ledde till ett otroligt fall i hennes vikt, hon såg ut som ett skelett. Hon var som en fjäder och fick blåmärken på höften var arbetsbyxorna skavde. Jag klarade av att bära henne.

Hon är otrolig, hon klarar sig genom allt.

Visst, efter allt det här så har jag fortfarande en lite skräck för sjukhus. Men om hon kom genom det, varför sku jag inte komma igenom sådana petitesser?

– – –

Min far har genom hela min barndom plågats av sina leder. Det finns flere gånger som han kämpat sig upp från stolar, sjunkit ihop, och rest sig upp igen. Han har den mentalitet, det som inte dödar dig och gör det bara liiite jävligare, men fan ta dig om du ger dig.

Under tiden som min mor kämpade med att lära sig sitt insulin och anpassa sig till ett nytt liv så var han något otroligt orolig. Inte nog med att det fanns en chans att han sku förlora sin livspartner utan han sku också bli ensam med två småbarn. Han satt upp den fasad som jag alltid kommer ha som bild av min far. Han var en av de starkaste människor jag någonsin haft äran att känna.

– – –

Under hela den här tiden var jag och förberedde mig för att nångondera sku dö. Jag löd, fixade allt, såg till att min bror växte upp till att klara av smällen. Jag fick ett helt annat förhållande med mina föräldrar jämfört med barnen i min ålder, de blev mina vänner och jämnlika. Vid åldern av 7 bar jag redan en stor del av hushållet på mina axlar. Bara för att jag visste att det sku vara en lättnad för dem.

Visst, jag kunde ha rebellerat och kämpa mot dem. Men vad sku pointen med det varit, folk som håller på att dö och ett hushåll håller på att falla samman? Don’t think so.

Nu menar jag inte att jag inte är rädd för den dagen då mina närmsta, vänner och familj, dör ifrån mig, men fram till det så försöker jag ta tillvara den tid jag har tillsammans med dem. Det är de värda.

– – –

Pointen mer eller mindre med det här är det här: Livet är kort. Vem som hällst kan dö, när som hällst. Det kan vara du, det kan vara vem som hällst. Men det är det finaste du någonsin haft.

Det kommer komma massvis med bakslag, livet blir garanterat inte vad du förväntat dig. Och om det blir det, good for you! Men när du står där på bottnet av ditt hål så kan du visst gräva dig längre mer, jorden under dig tar inte slut förän du ger upp, eller så kan du gräva en grop och klättra upp med hjälp av högen som bildas. Valet är ditt. Är du beredd att ge upp alla de minnen du har eller är du villig att kämpa? Livet går vidare utan dig.

Ta vara på det du har, det kan försvinna in the blink of an eye.

 

Cheers!

Vägskäl

Posted in Life in general, Reason to change on 20 januari, 2013 by Saranna

Vet för tillfället, igen, inte vad jag ska göra. Bryta de gamla mönstren och flytta vidare, eller hålla kvar på en grund som fungerar? Jag har redan ett par gånger varit med om det här, och på något sätt verkar det som om det inte är ett fungerande koncept att byta till något nytt… Efter en tid så verkar allt falla i bitar och alla parter blir sårade.

Vi får se.

Dagens soundtrack: Tegan and Sara – Call it off

Call, break it off
Call, break my own heart
Maybe I would have been something you’d be good at
Maybe you would have been something I’d be good at

But now we’ll never know
I won’t be sad
But in case I go there
Everyday, to make myself feel bad
There’s a chance that I’ll start to wonder if this was the thing to do

Delvis för att låten beskriver ganska exakt vad jag funderar, delvis för att Tegan har världens underbaraste miner i videon.

Nåja, nu blir det bra bara det blir klart.

 

Cheers!

”Kintsukuroi (n.) (v. phr.)

Posted in Life in general on 17 januari, 2013 by Saranna

”To repair with gold”; the art of repairing pottery with gold or silver lacquer and understanding that the piece is more beautiful for having been broken.”

Det här stämmer oftast även in på människor. Det är inte det att du är flawless som gör dig underbar, det är alla små imperfections som gör att you get a certain shimmer.