there’s no save-button in life, you can’t re-spawn

Posted in Life in general on 20 januari, 2013 by Saranna

Jag tror att en av orsakerna varför alla i min familj besitter en ”fuck it”-mentalitet till allt vi gör och vad vi visar oss utåt att vara är faktumet att vi är medvetna om att allt tar slut vid något tillfälle. Du besitter inte oändligt med tid här, du måste leva ett liv du är nöjd med, för det är det enda som du har.

Varning! En helt otroligt lång post.

– – –

Min mor fick diabetes när jag var mycket ung, där kring 5, och mitt första sjukhus-minne är från den tiden. Jag kommer ihåg den otroliga skräcken när hon togs in. Är det här slutet, är det sista gången jag ser henne nu? Dör hon? Hur ska jag ta hand om min lillebror, mitt allt, viktigaste personen i mitt liv? Min mor var otroligt svag vid det tillfället, sku det ha väntats lite längre sku hon inte finnas kvar mera. Det försatte mig i en otrolig förtvivlan. Min starkaste grund rubbades. När hon senare kom hem var hon fortfarande svag, hade inte direkt kontroll på sina insulindoser och fick otroliga blodsockerfall ofta. Jag tassade på tå och löd varje gång hon skrek i halv panik att hon behövde något för att höja sockret. Jag fick panik, tänk om jag inte är tillräkligt snabb, tänk om det är sista gången då, tänk om hon dör för att jag inte löd. Efter en tid så gick det på automation, forfarande hon säger till springer jag.

Senare fick hon astma, problem med sköldkörteln. Vid ett tillfälle ringde hon gråtandes för att förvarna mig. De hade hittat fläckar i hennes lungor, man trodde det var lungcancer.

Turligt nog var det inte det. Men kort efter det frös hennes axel. Detta ledde till ett otroligt fall i hennes vikt, hon såg ut som ett skelett. Hon var som en fjäder och fick blåmärken på höften var arbetsbyxorna skavde. Jag klarade av att bära henne.

Hon är otrolig, hon klarar sig genom allt.

Visst, efter allt det här så har jag fortfarande en lite skräck för sjukhus. Men om hon kom genom det, varför sku jag inte komma igenom sådana petitesser?

– – –

Min far har genom hela min barndom plågats av sina leder. Det finns flere gånger som han kämpat sig upp från stolar, sjunkit ihop, och rest sig upp igen. Han har den mentalitet, det som inte dödar dig och gör det bara liiite jävligare, men fan ta dig om du ger dig.

Under tiden som min mor kämpade med att lära sig sitt insulin och anpassa sig till ett nytt liv så var han något otroligt orolig. Inte nog med att det fanns en chans att han sku förlora sin livspartner utan han sku också bli ensam med två småbarn. Han satt upp den fasad som jag alltid kommer ha som bild av min far. Han var en av de starkaste människor jag någonsin haft äran att känna.

– – –

Under hela den här tiden var jag och förberedde mig för att nångondera sku dö. Jag löd, fixade allt, såg till att min bror växte upp till att klara av smällen. Jag fick ett helt annat förhållande med mina föräldrar jämfört med barnen i min ålder, de blev mina vänner och jämnlika. Vid åldern av 7 bar jag redan en stor del av hushållet på mina axlar. Bara för att jag visste att det sku vara en lättnad för dem.

Visst, jag kunde ha rebellerat och kämpa mot dem. Men vad sku pointen med det varit, folk som håller på att dö och ett hushåll håller på att falla samman? Don’t think so.

Nu menar jag inte att jag inte är rädd för den dagen då mina närmsta, vänner och familj, dör ifrån mig, men fram till det så försöker jag ta tillvara den tid jag har tillsammans med dem. Det är de värda.

– – –

Pointen mer eller mindre med det här är det här: Livet är kort. Vem som hällst kan dö, när som hällst. Det kan vara du, det kan vara vem som hällst. Men det är det finaste du någonsin haft.

Det kommer komma massvis med bakslag, livet blir garanterat inte vad du förväntat dig. Och om det blir det, good for you! Men när du står där på bottnet av ditt hål så kan du visst gräva dig längre mer, jorden under dig tar inte slut förän du ger upp, eller så kan du gräva en grop och klättra upp med hjälp av högen som bildas. Valet är ditt. Är du beredd att ge upp alla de minnen du har eller är du villig att kämpa? Livet går vidare utan dig.

Ta vara på det du har, det kan försvinna in the blink of an eye.

 

Cheers!

Vägskäl

Posted in Life in general, Reason to change on 20 januari, 2013 by Saranna

Vet för tillfället, igen, inte vad jag ska göra. Bryta de gamla mönstren och flytta vidare, eller hålla kvar på en grund som fungerar? Jag har redan ett par gånger varit med om det här, och på något sätt verkar det som om det inte är ett fungerande koncept att byta till något nytt… Efter en tid så verkar allt falla i bitar och alla parter blir sårade.

Vi får se.

Dagens soundtrack: Tegan and Sara – Call it off

Call, break it off
Call, break my own heart
Maybe I would have been something you’d be good at
Maybe you would have been something I’d be good at

But now we’ll never know
I won’t be sad
But in case I go there
Everyday, to make myself feel bad
There’s a chance that I’ll start to wonder if this was the thing to do

Delvis för att låten beskriver ganska exakt vad jag funderar, delvis för att Tegan har världens underbaraste miner i videon.

Nåja, nu blir det bra bara det blir klart.

 

Cheers!

”Kintsukuroi (n.) (v. phr.)

Posted in Life in general on 17 januari, 2013 by Saranna

”To repair with gold”; the art of repairing pottery with gold or silver lacquer and understanding that the piece is more beautiful for having been broken.”

Det här stämmer oftast även in på människor. Det är inte det att du är flawless som gör dig underbar, det är alla små imperfections som gör att you get a certain shimmer.

announcement

Posted in Uncategorized on 16 januari, 2013 by Saranna

Det finns ganska många saker som tvinnat i huvudet senaste tiden. Jag har många idéer på vad jag ska skriva om egentligen, vilket ju är rätt skönt efter all tystnad.

Jag vill att ni ska få veta hur det egentligen är att växa upp som nästan osynlig, hur det är i ett förhållande var du misshandlas psykiskt och hur det här kan komma att påverka dina förhållanden framöver, hur det är att ge allt men ändå förlora, att alla motgångar alltid kommer göra en starkare.

De sakerna kommer jag säkerligen skriva om, jag måste bara först komma på hur man ska formulera saker så att alla förstår. Men det är många saker som jag inte kommer skriva om, inte här. Det är dom här sakerna som jag funderar ofta på, men jag förmår mig inte att sätta ut dem här, det sku vara för enkelt för er att komma fram till saker om personer ni inte behöver veta något om, om det berör er så lär ni veta om det redan. Jag har ingen rätt att sätta någon annan i olägenheter bara i och med att jag funderar på det ena och andra.

Så, nu vet ni, det kommer lite mer text igen! Ska nog också försöka komma på något lite mer muntert än ovan nämnda topics.

– – –

Konstaterade nyligen att ett sätt för mig att bedömma om en text berör mig är om jag får huvudvärk. För tydligen sitter jag och biter ihop käkarna under tiden jag läser. Alltid lär man sig något nytt.

För det andra har jag precis förvårat mina sociala kontakter märkbart och kommer troligen förbanna mig själv för de råd jag gett. Oh well, we’ll see…

Edit: Men ärligt sagt så just nu sku jag behöva vara helt 100% ensam en stund, ett par dagar långt borta… Det tvinnar lite för mycket random tankar och det känns på något sätt som jag tappat my path igen.

Cheers!

Inspiration. Sunrise

Posted in Creativity on 11 januari, 2013 by Saranna

A rising sun, a gentle breeze through the window. The soft sheets and your warm skin. Your blond hair spread all over the pillows, curled up from last night. Your blue eyes piercing the sky outside and a soft lingering smile on your lips. I can almost feel you through that photograph, the way you felt that morning, when the world stood to a halt and started spinning the other way. When you were alone but finally saw that this is not the end, the world isn’t going to end.

Not yet.

– – –

Lite kreativitet, för omväxligs skull.

//Cheers!

Sexualitet vol. x

Posted in Life in general, Reason to change on 18 december, 2012 by Saranna

First of: jag är genuint amazed över att ni, who ever you are, orkar komma tillbaks hit trots att jag skriver så sällan som jag gör!

Second: detta kommer vara ett av de mer personliga som jag någonsin skrivit, med if it helps even someone it’s worth it.

– – –

Det här är information som annors är otroligt svår att få reda på… Life ain’t always easy, but particular patches are harder than others. Det här kommer lite handla om när jag kom på att jag kanske inte passade direkt in i mängden. Och för de som inte vet så är jag inte straight, men känner samtidigt att jag inte passar in i direkt någon annan beskrivning av sexualitet… Så jag tenderar använda termen ”bi-sexuell”, syftandes på att jag attraheras (både romantiskt och sexuellt) av båda könen.

– – –

Jag har länge varit undermedvetet medveten om det här sedan nåttag i övre-lågstadiet, men erkände det först fullständigt långt senare. Som yngre antog jag att det var helt normalt att jag kände ”samma” saker för personer av olika kön. Jag växte upp med föräldrar som är otroligt accepterande men resten av min familj är konservativ och det här färgades av på mig, vilket betydde att det var okej om det var någon annan som var det, men inom vår familj sku det aldrig finnas.

Desstu äldre jag blev märkte jag av den hostila attityden av samkönade par. Inte direkt i min familj, utan i min omgivning. Detta gav otroliga mentala konflikter, för vem sku jag kunna tala med, som redan a odd-bird behöver du inte kasta mycket bränsle på elden för att det ska explodera… Jag var rädd för att mata elden med något som ännu var nytt för mig, jag var inte beredd att visa åt någon min sårbarhet.

En av orsakerna varför du i denna situation är otroligt sårbar är inte bara det att ditt sociala nätverk kan vara otroligt fragilt, utan även det att du inte blir direkt accepterad i något av ”lägren”. De heterosexuella anser dig vara udda och de homosexuella anser att du bara spelar for attention. Du hamnar egentligen komma på allt själv.

– – –

Jag hade turen att jag av person har en bra självkänsla, steget att acceptera migsjälv var aldrig stort. Det var bara svårt att cope med hur allt fungerar. Jag har inte ännu häller ett bra grepp på hur jag egentligen ska come on to brudar, delvis för att min gaydar är bra… När det kommer till personer som inte har någon form av intresse gentemot mig, delvis för att jag blir otroligt nervös.

My point: Det är svårt. Det kommer vara en av de svåraste sakerna du någonsin gjort, att erkänna dig själv och förstå att du är värd allt i världen och lite till, att du är fin så som du är. Men det är det finaste du någonsin kommer kunna ge dig själv. Those who mind don’t matter and those who matter don’t mind, it’s gonna be okay.

– – –

http://www.youtube.com/watch?v=OZ_8O929WOA

It’s hard, but everybody manages.

– – –

Cheers!

 

Valid point

Posted in Uncategorized on 4 december, 2012 by Saranna

Being bisexual  DOESN’T mean… That I’m easy, That I’m a trend-follower, That I haven’t “chosen” my sexuality yet, That I’m straight when I’m with a guy and gay when I’m with a girl, That I’m just experimenting, That I’m scared to come out of the closet. It DOES mean… That I’m bisexual.

Ibland behövs dessa saker förklaras för personer, även i detta liberala Finland som vi lever i.

http://lgbtlaughs.tumblr.com/post/3291159346/being-bisexual

 

//Cheers